EU är en politisk och ekonomisk union av 27 europeiska länder som samarbetar inom områden som handel, ekonomi och rättvisa. Schengenområdet är en separat del av EU där de inre gränskontrollerna mellan deltagande länder har upphävts, vilket innebär att resenärer kan resa inom zonen utan passkontroll.
Alla EU-länder är inte en del av Schengenzon, och vissa länder som inte är med i EU deltar i Schengenområdet.
För att göra detta mer transparent tittar vi i denna artikel på historien och ursprunget till både EU och EU Schengenområdet.
EU:s historia och ursprung
Europeiska unionen (EU) föddes ur en process av politisk och ekonomisk integration som började efter andra världskriget. Ett av huvudmålen var att få slut på krigen mellan europeiska länder och hitta ett sätt att arbeta tillsammans och lösa konflikter utan våld eller hot.
1951 grundades Europeiska kol- och stålgemenskapen (förkortat: EKSG). Detta var en europeisk organisation avsedd att lägga produktionen av kol och stål under överinseende av en gemensam hög myndighet. EKSG grundades vid den tiden av Frankrike, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Italien och Luxemburg. Detta var det första steget mot en politisk och ekonomisk union mellan europeiska länder. 1957 grundades Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) av samma länder, med syftet att stärka den ekonomiska integrationen. EEC skapade en gemensam marknad och strävade efter en monetär union.
1993 undertecknades Maastrichtfördraget, vilket ledde till upprättandet av Europeiska unionen (EU) och införandet av euron som en gemensam valuta. EU har sedan dess expanderat med nya länder som anslutit sig, och omfattningen av samarbetet mellan medlemsländerna har utökats till många fler områden, såsom inrikes frågor, utrikes frågor, försvar och rättsliga frågor.
Schengenområdets historia och ursprung
Schengenområdet skapades när fem länder anslöt sig 1985 Schengenavtalet undertecknade ett beslut om successivt avskaffande av kontroller vid gemensamma gränser. Efter avtalet ingicks 1990 Schengenkonventionen, som föreskrev ett definitivt avskaffande av kontroller vid de inre gränserna och en rad åtföljande åtgärder. Kontrollerna vid de yttre gränserna skärptes, förfarandena för att utfärda enhetliga viseringar, den Schengens informationssystem (SIS) infördes, polissamarbetet vid de inre gränserna intensifierades och inställningen till narkotikahandel förbättrades.
Under åren som följde anslöt sig allt fler EU-länder till konventionen och 1997 infördes konventionen som en formell del av EU-rätten. Idag består Schengenområdet av 27 länder, varav de flesta är medlemmar i EU, även om det även finns några länder utanför EU som ingår i Schengenområdet.
Syftet med Schengenfördraget
Målet med Schengenfördraget är att avskaffa inre gräns- och passkontroller mellan de deltagande länderna och därmed öka friheten att resa inom Schengenområdet. Detta innebär att resenärer inom zonen utan passkontroll kan resa. Fördraget syftar också till att stärka samarbetet mellan de deltagande länderna inom områden som rättsliga och inrikes frågor, i syfte att bättre upprätthålla säkerheten och bekämpa brottslighet inom zonen.
Varför deltar inte vissa EU-länder i Schengenområdet?
Det finns flera anledningar till att vissa EU-länder inte ingår i Schengenområdet. En av de främsta anledningarna är att vissa länder vill behålla sin egen inre säkerhets- och invandringspolitik och inte vill kompromissa om dem med andra EU-länder. Vissa länder är medvetna om farorna med brott och olaglighet och har beslutat att behålla sina gränskontroller för att skydda sin egen inre säkerhet.
Andra länder är inte medlemmar i Schengenområdet eftersom de ännu inte tekniskt uppfyller kraven för deltagande, som att anpassa infrastrukturen till de nya reglerna eller anpassa sin inhemska lagstiftning. Det finns också länder som inte är medlemmar i EU, men som är medlemmar i Schengenområdet, som Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein. De har skrivit under fördraget om frihet att resa och samarbete med EU-länder inom områden som rättsliga och inrikes frågor.
När får länder ansluta sig till Schengenområdet?
För att ansluta sig till Schengenområdet måste Schengenländerna visa att de kan:
- bevaka Schengenområdets yttre gränser på uppdrag av de andra Schengenländerna och en uniform visum för kortare vistelse att leverera (Schengenvisum);
- arbeta effektivt med de andra Schengenländer att upprätthålla en hög säkerhetsnivå när kontrollerna vid de inre gränserna har avskaffats.
- tillämpa Schengenreglerna för land-, sjö- och luftgränskontroller, utfärdande av viseringar, polissamarbete och skydd av personuppgifter;
- ansluta till och använda Schengens informationssystem (SIS) och visuminformationssystemet (VIS).
Schengenländerna utvärderas regelbundet för att avgöra om de tillämpar Schengenreglerna korrekt.
Vilka länder är Schengenländer?
Det finns 27 europeiska länder som faller under Schengenområdet. Det är de så kallade Schengenländerna. Som bosatt i Europeiska Unionen (EU) får du resa fritt inom dessa länder. Personer kontrolleras vid Schengenområdets yttre gränser.
Dessa är Schengenländerna:
- Belgien;
- Danmark;
- Tyskland;
- Estland;
- Finland;
- Frankrike;
- Grekland;
- Ungern;
- Italien;
- Kroatien (medlem från 1 januari 2023);
- Lettland;
- Liechtenstein;
- Litauen;
- Luxemburg;
- Malt;
- Nederländerna;
- Norge;
- Österrike;
- Pollen;
- Portugal;
- Slovenien;
- Slovakien;
- Spanien;
- Tjeckien;
- Island;
- Sverige;
- Schweiz.
Vilka EU-länder är inte Schengenländer
Dessa EU-länder är inte en del av Schengenområdet:
- Bulgarien;
- Cypern;
- Irland;
- Rumänien.
Vilka länder utanför EU som är Schengenländer
Dessa länder är inte en del av EU, utan är en del av Schengenområdet:
- Liechtenstein;
- Norge;
- Island;
- Schweiz.
EU:s framtid
EU:s framtid är osäker och beror på en rad faktorer. Det finns flera utmaningar som EU står inför, såsom migrationskrisen, det växande hotet om terrorism, effekterna av Brexit, den ekonomiska ojämlikheten mellan medlemsländerna, framtiden för euroområdet och de växande euroskeptiska rörelserna inom vissa medlemsländer.
Det finns också ett växande krav på ytterligare integration inom EU, såsom inrättandet av en gemensam asyl- och migrationspolitik, en gemensam försvarsunion och en mer samordnad utrikes- och säkerhetspolitik. Å andra sidan finns det också röster för mindre integration och mer nationell suveränitet, särskilt i länder där en växande euroskeptisk rörelse finns.
Det är svårt att förutse hur EU:s framtid kommer att se ut, men det kommer att bero på hur EU och dess medlemsstater klarar av att möta utmaningarna och hitta en balans mellan behovet av integration och behovet av nationell suveränitet.
Schengens framtid
EU arbetar för närvarande med ett program för "smarta gränser" för de yttre gränserna. Detta består av ett in-/utresassystem som förbättrar gränskontrollerna, bekämpar illegal migration samtidigt som det underlättar gränspassering för frekventa och förkontrollerade resenärer. EU strävar också efter att göra viseringsförfarandet mer förenligt med andra politikområden, såsom turism, och att ytterligare underlätta förfarandena för frekventa resenärer. Dessutom övervägs en ny typ av visum, resevisumet, som skulle tillåta en att vistas på två eller flera Schengenländers territorium i mer än 90 dagar, men inte mer än ett år (med möjlighet
att förlänga detta med ytterligare ett år).
Framtiden för Schengenområdet är fortfarande osäker eftersom det finns flera utmaningar som området står inför, till exempel migrationskrisen, det växande hotet om terrorism och effekterna av en pandemi. Migrationskrisen har lett till spänningar mellan de deltagande länderna om hur de ska hantera flykting- och migrantströmmarna. Vissa länder har tillfälligt återinfört sina gränskontroller för att få situationen under kontroll, vilket hotar friheten att resa inom zonen.
Det växande hotet om terrorism har lett till ökade säkerhetsåtgärder inom zonen, vilket begränsar resefriheten. Det finns också röster för att ytterligare stärka samarbetet inom Schengenområdet, såsom inrättandet av en gemensam asyl- och migrationspolitik och gemensamma gränskontroller. Det är därför svårt att förutse hur framtiden för Schengenområdet kommer att se ut. Det kommer att bero på hur EU och de deltagande länderna kan möta utmaningarna och hitta balansen mellan friheten att resa och medborgarnas säkerhet.
Källor: Nationell regering och Europeiska kommissionen
Relaterade inlägg:
